Att prata med ett barn, den sorgliga biten

Min yngste son är sju år. När jag för ett år sedan förstod en del av den problematik vi står inför, så kändes det ansvarslöst och grymt att överhuvudtaget ha satt honom och hans bröder till jorden. Samma reflexion har andra småbarnsföräldrar kommit med. I förtroende.

Man måste väl ändå klara av att ingjuta mod och hopp i sina barn. Måste man inte alltid se möjligheter och lösningar? Måste man inte TRO?

När det handlar om klimatförändringar hemfaller många, som annars inte har mycket till tro, just till detta.

Nej, man måste inte tro. Som förälder har man ett ansvar att vara ärlig mot sitt barn. Ärlig på den nivå och med de ord som barnet kan begripa. Jag har sagt, rakt ut, att " i framtiden, när du är vuxen och jag är gammal, kommer mycket se väldigt annorlunda ut. Det är inte säkert att de saker du lär dig idag är vad du behöver kunna då. Men jag ska göra allt jag kan för att lära dig så mycket som möjligt av det som jag tror att du behöver kunna. "

Därefter sätter vi potatis.