Dialog

Jag och en vän brukade gå ut och promenera. Då hann vi prata om allt möjligt. Samtalet brukade porla fram, sådär rinnande lätt som det gör mellan vänner som har känt varandra länge. Man tar helt enkelt upp tråden någonstans där man slutade och samtalar vidare. Fast. Det var förstås under "BK"- tiden. Tiden "before klimatångest".

Så här lät det sista gången vi promenerade:

- Jag har sådan klimatångest. Jag har fattat att det här med klimatförändringarna kommer gå mycket fortare än vad vi tidigare trott. Jag kan inte sova om nätterna. Ligger bara och vrider mig och försöker hitta lösningar.
-Jaha. Menar du sådan klimatångest? Jag har också ångest över klimatet. Det är så jäkla blött och mörkt nu. Jag har precis bokat en resa till Barcelona i helgen. En weekendresa med Ryan Air kostar ju nästan ingenting.

( därefter tystnad)

Det spelar ingen roll att jag intellektuellt sett förstår att det finns en försvarsmekanism som heter "kognitiv dissonans" som gör att man gärna vill undvika det som är jobbigt och smärtsamt.

- Hallå? Jag vill ändå prata mer.