ofina frågor

När smålänningarna mötte stormen Gudrun var påfrestningarna på hela samhället enorma - under lång tid. Stormen Gudruns verkningar är väl utredda och dokumenterade.

En handfull skogsägare begick självmord efteråt. En man gick ut i sin förstörda skog, hans livsverk, sköt först sin hund och därefter sig själv.

Äldre klarade sig bättre än yngre. Att fattigpensionärer som var uppvuxna i bygden klarade sig bättre än inflyttade, resursstarka storstadsbor.

När räddningsarbetarna och de som röjde skog och fixade elledningar tyckte att det blåste för mycket för att gå ut och jobba, att det var fara för deras liv, då glömde de meddela hemtjänstens personal. Som ändå åkte ut. Med fara för egna liv. Tanterna.

Sånt kan få mig att börja gråta.

Om inte de sociala nätverken i smålandsskogarna hade varit så starka så hade ingen vetat vem som bodde var och vilka som behövde räddas. Vem räddar vem i Stockholm? Finns ens alla privatiserade omsorgsboenden på uppdaterade kartor hos räddningstjänsten? Om en enhetschef är borta, kanske på en resa till ett varmare land, vem träder då in istället?

Om det sker en svår samhällelig påfrestning, typ översvämning eller isstorm, där du bor - och du inte kan bo kvar där, vart tar du vägen då? Att ställa en sådan fråga till en vän anses ofint. Att påtala någons sårbarhet är ett rejält socialt övertramp. Hur väl du än menar. Därför kan vi aldrig riktigt prata om sårbarhetsfrågor.

Det handlar alltid om någon annan. Inte om oss.